När inget annat återstår

Tillsammans med sina kollegor har medicinforskaren Egon Guthlin utvecklat en banbrytande substans som kan rädda miljoner människor från ett svårt lidande. De kliniska testerna är ytterst lovande, men Egon plågas fortfarande av ett misslyckat experiment flera år tidigare. Resultatet den gången var både oväntat och skrämmande. Hade någon av hans medarbetare försökt sabotera för honom? Berodde det på slarv eller ren otur?
När Egon till slut hittar orsaken är det långt värre än han någonsin kunnat ana.
Sent en kväll får Egons brorsdotter besök av en ung man som påstår sig vara hennes kusin. Han verkar rädd och vädjar till Sandra att hon ska släppa in honom, men hon vågar inte öppna dörren. Strax därpå mördas han.
Sandra kan inte släppa tanken på att hennes farbror haft en för henne okänd son. Hon söker upp Egon i hans ensligt belägna hus på Brännö utanför Göteborg.
Besöket hos Egon väcker minnen från alla de sommarlov hon tillbringade hos honom. På den tiden var han som en far för Sandra när hennes egen familj svek henne.
Samtidigt som polisen söker efter mördaren försöker Sandra reda ut sin relation till Egon och lätta det dåliga samvete hon burit på i alla år. Men det förflutna kastar mörka skuggor över såväl henne som Egon. Vem ljuger och vem talar sanning? Vad är det mer för hemligheter som Egon bär på? Snart inser Sandra att även hennes liv är i fara.
När inget annat återstår är en gastkramande psykologisk thriller om vad ondskan kan göra med oss människor, men också om moral och vilka konsekvenser våra livsval kan få.
Det här är den första boken i en ny serie om gärningsmannaprofileraren Ella Werner. Kommer ut på Bokfabriken i mars 2016.

Den röda.2

Minnesvärda läsarreaktioner

Lika häftigt som det är att släppa en ny bok, lika sorgligt är det när den till slut inte finns mer. Idag säger man ofta att en inbunden bok lever i tre månader, en pocket lite längre. Av mina hittills publicerade åtta böcker (den nionde kommer våren 2016) är nu tre definitivt slut även som pocket. De sista exemplaren av Dödsängeln och Dömd för livet försvann för knappt ett år sedan, nu är det dags även för Den röda damcykeln.
Det anmärkningsvärda i sammanhanget är hur länge de har levt. Dödsängeln, min debut från 2005 blev nästan exakt 10 år efter att ha tryckts om sju gånger. Dömd för livet i pocket publicerades 2010 och fick fem år i rampljuset, även den efter flera omtryck.
Och nu finns inte heller Den röda Damcykeln, som kom ut 2008, kvar på Förlagssystem efter att ha sålt drygt 20 000 exemplar.
Den röda damcykeln är nog den av mina böcker som ligger mig varmast om hjärtat om man måste gradera dem. Dels för att jag skrev ett par kapitel på en del udda platser under ganska stor press på grund av deadline (bland annat på Amsterdams flygplats Schiphol en tidig morgon i väntan på flyget till Landvetter) dels för att den blev något av ett genombrott. Jag har fått många goda recensioner och positiva läsarkommentarer just för den boken.
En av de mest minnesvärda fick jag av en läsare som hört mig föreläsa på Högsbo bibliotek och som läst alla mina böcker. Hennes hobby är att brodera (måla med garn) och Den röda damcykeln inspirerade henne att göra en tavla av den inledande scenen som hon satte upp på väggen.
Den responsen är jag extra glad över. För hur många författare får läsarreaktioner i form av en tavla?
Nu finns den Röda damcykeln endast som strömmande ljudbok på Storytel och som e-bok. En dag kanske den trycks om som pappersbok ännu en gång, vem vet?

Mordet på Ragnhildsholmen

”Med en storartad iscensättning av de finska krigsbarnens tysta trauma avslutar Anna Takanen sin tid som konstnärlig ledare på Götaplatsen” skriver Lis Hellström Sveningson i sin recension i GP (fredagen den 27 februari 2015). Pjäsen heter ”Fosterlandet” och har bland annat sin grund i att Anna Takanens far kom till Sverige som krigsbarn. 70 000 barn skickades från Finland till Sverige under andra världskriget. 15 000 återvände aldrig, många traumatiserades för livet. En ”invandringsvåg” som till viss del påminner om det som händer idag med flyktingströmmarna från Syrien och Irak där familjer splittras och människor far fruktansvärt illa. ”Fosterlandet” är en briljant episk uppgörelse med det förflutna.
Min enda egna personliga erfarenhet av ”Den stora barnförflyttningen” som den kom att kallas är att jag som tonåring träffade en av de två finska pojkar som mina föräldrar hade som krigsbarn. Han hade flyttat tillbaka till Finland, men kom och hälsade på i vuxen ålder. Det hade gått väl för honom. Jag vill minnas att hans namn var Toivo, men jag är inte riktigt säker.
Kunskaperna om detta finländska trauma har jag använt i en av mina romaner, ”Mordet på Ragnhildsholmen”.
”Steg för steg närmar sig Åsa, en av huvudpersonerna, familjens tragiska historia. En historia med rötter i den finska barnförflyttningen under andra världskriget. En bunt oöppnade brev för henne bakåt i tiden och drar in henne i något som gör att inte bara hon själv utan även hennes närmaste svävar i livsfara.”

MFR_OMSLAG_6 kopia

Slitsam höst

Det har varit en hektisk tid sedan Ondskans spår, den åttonde och sista delen av serien om Fatima Wallinder och tredje delen i trilogin om fängelseprästen Johannes Brobeck släpptes den 11 september. Bokmässan, signeringar och författarframträdanden har avlöst varandra. Nu en dryg månad efter lanseringen är det något lugnare, men kalendern är ändå ganska fulltecknad fram till jul. Att möta sina läsare i olika sammanhang är bland det roligaste jag vet. Att stå och hänga i en bokhandel ensam är inte lika roligt, men det händer emellanåt och är en del av författarens vardag.
Samtidigt ska jag skriva en ny bok. Att lämna de invanda karaktärerna var inte helt enkelt. Jag insåg snart att jag saknade de gamla vännerna, Fatima, Sören, Johannes och de andra. Att börja om från början har varit en mödosam resa, men väldigt spännande. Som författare måste man utmana sig själv och flytta gränserna. Pröva nya saker för att inte stagnera i sitt författarskap. Hur det går återstår att se. Den nya boken har ännu ingen titel och är långt ifrån klar. Förhoppningsvis är ett råmanus färdigskrivet fram emot jul. Embryot till en helt ny serie …

Ny bok på gång

Redigeringen är avklarad, nu återstår bara korrekturläsningen innan Ondskans spår går till tryck för att dyka som färdig bok i början av september. För er som är nyfikna kommer baksidestexten här.

För 12 år sedan försvann den då 18-åriga Matilda Frimansson spårlöst. Trots att polisen för länge sedan lagt ner fallet, vägrar hennes mamma Linn acceptera att dottern är död. Hon ber sin nyfunne vän, den pensionerade fängelseprästen Johannes Brobeck, om hjälp att hitta Matilda.
Kriminalkommissarie Fatima Wallinder, nyligen tillbaka efter sin föräldraledighet, får kort därefter ett mejl som hotar hela hennes existens. En efterlyst krigsförbrytare, kusligt lik hennes egen sambo, befinner sig i Sverige.
Ett mystiskt telefonsamtal till Johannes förbryllar polisen. Finns det en koppling mellan krigsförbrytarens kriminella nätverk och den försvunna Matilda Frimansson? Har Matildas mamma verkligen berättat allt?
Johannes närmar sig sanningen utan att förstå vilka risker han utsätter sig för.

Ondskans spår är den sista delen i trilogin om fängelseprästen Johannes Brobeck och den åttonde boken om Fatima Wallinder, Sören Högström och deras kollegor vid länskriminalen i Göteborg.

En annan glädjande nyhet (åtminstone för mig): Inte nog med att Anders Ekborg fortsätter att läsa in de följande tre böckerna, ”Mordet på Ragnhildsholmen”, ”Dömd för livet” och ”Dockmakarens dotter” för utgivning i sommar – HörOpp!, Sveriges största oberoende ljudboksförlag tänker ge ut Trasdockorna och Ondskans spår som ljudböcker.

Äntligen!

Beskedet från Storytel härom dagen var efterlängtat. Mina tre första romaner är nu släppta som ljudböcker med Anders Ekborg som inläsare. Tre till kommer ut i sommar, vilket betyder att sex av åtta (den åttonde kommer i september) finns tillgängliga som pappersböcker, e-böcker och ljudböcker. Att de kommer ut på Storytel är speciellt roligt. Det är ett modernt, framsynt företag som anpassar sig efter vad konsumenterna vill ha – lättillgängliga streamade ljudböcker för mobila plattformar.

Bok nummer åtta i serien och Fatima Wallinder och Sören Högström (som samtidigt är den avslutande delen i trilogin om den pensionerade fängelseprästen Johannes Brobeck) är klar. Utgivning är planerad till början av september, lagom till bokmässan.
Med Ondskans spår sätter jag också punkt för den serien. Det är dags för något nytt, dock inom samma genre. Jag har fler berättelser som jag vill förmedla, vill fortsätta att utforska människans psyke och fascineras av hur komplexa och oförutsägbara vi är. Jag säger som Håkan Nesser, vill man skriva om existentiella frågor är kriminalromanen en passande genre. I kriminalromanen är döden alltid närvarande och när döden är närvarande ställer vi de viktiga frågorna om livet.
Därmed inte sagt att jag alltid kommer att hålla mig till den genren. För tillfället har jag det utsökta privilegiet att regelbundet få skriva tillsammans med mitt äldsta barnbarn Pauline, tio år. Embryot till en fantasyroman för barn 9-12 år håller på att växa fram. Vi får se vart det bär, men förhoppningsvis blir det en färdig bok så småningom.

Uppsåtet säkert gott?

Även goda män kan bakbinda kvinnor, anser Ingrid Bossedal i en recension av Trasdockorna (GP kultur den 20/11).
”Han gillar inte att stora, starka män utnyttjar svaga kvinnor eller vilsna flickor. Temat har varierats i roman efter roman nu senast i Trasdockorna där Kalle Blomqvistprästen Johannes Brobeck hamnar i ett inferno av sexuellt våld, trafficking och organhandel.”
Uppenbarligen har Ingrid Bossedal, radikal feminist som hon är, tröttnat på att en manlig författare över 50 år tar kvinnornas parti och lyfter ett brännande, globalt problem som människohandel i skönlitterär form. Tesen hon driver, är att mitt säkert goda uppsåt får ett motsatt resultat. Det vill säga att jag på något sätt försvarar patriarkatet genom att det i mina böcker är goda män som kommer till de utsatta kvinnornas undsättning. Något som radikalfeministen Ingrid Bossedal inte kan tåla. Här skulle förmodligen en ung kvinna, typ Lisbeth Salander, Stieg Larssons huvudkaraktär vara mer på sin plats och inte en manlig, pensionerad fängelsepräst. Och för att verkligen driva sin tes in absurdum drar hon fram exempel som att en kriminalkommissarie förälskar sig i sin yngre kvinnliga kollega (hämtat från min debutroman Dödsängeln som kom ut 2005) och att ”den hängivna poliskommissarien (alltså samma kvinnliga polis, men numera något äldre i boken Trasdockorna) får prästens ögon att tåras, inte för att hon lyckats krossa det cyniska brottsyndikatet utan för att hon ber honom döpa barnet hon väntar.”
I en nedlåtande ton försöker Ingrid Bossedal förminska såväl mitt uppsåt som mitt författarskap. Problemet är snarare hennes än mitt. I min värld är allting inte svart eller vitt, ont eller gott. Den rymmer en mångfald av känslor och jag försöker beskriva människor så komplexa som de är i verkligheten, såväl män som kvinnor.
Väldigt många läsare har, efter de reaktioner jag fått, uppfattat det precis så. Men de är förmodligen inte radikalfeminister som försöker gå till angrepp och misstänkliggöra män i allmänhet så fort de ser en möjlighet.

Topplistan. Backaplan

Trasdockorna har klättrat upp på andra plats på Akademibokhandeln Backaplans topplista i början av november.

Det är en konstig känsla när man är ”färdig” med ett manus. Färdig så till vida att det nu lämnat arbetsrummet för andra att läsa. Det uppstår en sorts svårhanterlig tomhet. Lite som en sorts själslig amputation. Man blottar sin själ. lämnar ut den till allmänt påseende. Och inte nog med detta. De flesta författare upplever nog en viss ångest. Duger det? Är det här något som andra bör få läsa, lägga ner tid och pengar på? Det spelar nog ingen större roll hur många böcker man har bakom sig. Våndan vid varje ny bok är den samma.
Detta uppvägs dock till stor del av att arbetet med lanseringen av Trasdockorna pågår för fullt. Det är den kanske mest lustfyllda delen av författarskapet, att få möta intresserade läsare som på ett eller annat sätt blir berörda av böckerna. För det händer trots allt.
Det här med recensioner är en annan del av jobbet som man möter med blandade känslor. Ibland känner man sig missförstådd, inte sällan tvärtom. Lyckligtvis har jag under i stort sett hela mitt författarskap, så här långt, förskonats. Alla recensioner har varit långt ifrån bra, men en hel del övervägande positiva för att inte säga väldigt positiva och då får man ett kvitto på att det man gör faktiskt duger.
Medan det nya manuset nu vilar i andra händer och ett antal bokhandlare ska få besök fram till jul är det också tid att fundera över vad som komma skall. Ny serie? Eller något helt annat? Jag tycker egentligen alldeles för mycket om mina karaktärer för att vilja släppa dem, framför allt inte fängelseprästen Johannes Brobeck. I och med det nya manuset, med arbetsnamnet ”Jagad av det förflutna” är trilogin färdig. Men jag kan kanske gör som Åke Edwardson, avslutar serien för att låta den återkomma efter ett tag. Förväntar sig läsarna att även i fortsättningen få ta del av Fatima Wallinders, Högströms och de andras öden?
På ett seminarium under bokmässan senast svarade Henning Mankell på frågan om inte Wallanderserien inte skulle fortsätta, läsarna förväntade sig det. ”Jag vill utmana mig själv att skriva något helt annat och nytt”, svarade Mankell. ”Jag vill inte ge läsarna det de förväntar sig, utan det som de inte vet om att de vill ha.” Kanske inte ordagrant, men något i den stilen i alla fall. Jag jämför mig inte på något sätt med denne litteräre gigant, men tanken lockar att utmana mig själv att skriva något helt nytt, kanske i en helt annan genre Den tanken har dock inte mognat än, långt därifrån.

Smakprov

Trasdockorna finns nu ute både som inbunden och i e-boksformat. Sugen på att läsa? Här kan du läsa de två första kapitlen.

KAPITEL 1

Johannes Brobeck tvärbromsade och väjde instinktivt. Han hann precis uppfatta att det var en mörkblå Audi som kom farande i hög fart mitt på vägen. Dammolnet från grusvägen gjorde det omöjligt att uppfatta registreringsnumret.
Det var bara ett hundratal meter kvar till den gård där han hyrt ett mindre hus, eller annex som det stått i annonsen. Galningen måste ha kommit därifrån. Det här började verkligen inte bra.
Han parkerade på gårdsplanen och klev ur. En man satt hopsjunken på förstubron med blicken riktad mot marken. Det måste vara Holger Jakobsson, gårdens ägare. Johannes stannade osäkert några meter längre bort. Klockan var fem, det var ändå den tid de kommit överens om.
– Kommer jag olämpligt, är det något som har inträffat?
Holger Jakobsson reste sig klumpigt och strök sig över ögonen med baksidan av handen.
– Välkommen, ursäkta mig, jag blev yr och var tvungen att sätta mig. Jag har nog varit ute i solen lite för länge i dag.
Holger gick före in i huset och gjorde en gest mot Johannes att följa med. En kvinna han antog var Holgers hustru mötte honom i hallen och skakade hand.
– Välkommen. Jag heter Gunborg Jakobsson, sa hon och log hastigt innan hon vände sig mot Holger.
– Vem var det du pratade med innan? frågade hon. Vad ville han?
– Jag vet inte. Han hälsade … Holger såg tvekande på sin hustru … från Madeleine. Och frågade hur det var med Tanja.
– Vad är det du säger?
Johannes betraktade den upprörda kvinnan och kände sig obehaglig till mods.
– Ni kanske behöver vara i fred en stund? Jag tar en promenad så länge, min hund sitter i bilen, han måste ändå rastas.
Johannes gick längs kanten av grusvägen. Dikesrenen badade i färger från baldersbrå, fackelblomster, smörblommor, hundkex och flera andra arter han inte kunde namnen på. Rödhaken och koltrasten verkade ha en intern tävling om vem som sjöng vackrast. Dofterna av blommor och gräs blandades med den torra, solvarma lukten från tall och gran och han drog djupt efter andan. En smal stig ledde fram till ett kärr där öar av vitmossa med gräs och starr speglade sig i det svarta vattnet. Näckrosorna hade ännu inte börjat blomma, men det såg ut att finnas gott om dem.
När han till slut kom ut ur skogen tog han till vänster, men kom inte så långt. En hög järngrind tvärs över vägen, prydd med ett emblem som liknade en örn med vingar högst upp, förkunnade att marken var privat och tillträde förbjudet. Han kunde inte upptäcka vare sig människor eller hus bakom den höga grinden, men kände ingen större lust att utforska området närmare. Petrus, hans treåriga tigrerade boxerhanne, hade motsatt uppfattning, men fick ge sig. Johannes ville snarast träffa paret Jakobsson igen. Det första korta mötet gjorde honom nyfiken.

KAPITEL 2

– Du kommer precis lagom. Jag hoppas att du vill äta middag med oss innan du går in till dig, sa Holger när Johannes kom tillbaka efter promenaden.
Det fanns, trots den lättsamma tonen, en oro i blicken, ett spänt drag över munnen hos hans hyresvärd. Han antog att det hängde samman med mannen i Audin, men kommenterade det inte. Ville inte verka nyfiken. I stället såg han sig om. Köket var trivsamt. En gammal vedspis av järn fanns i ena hörnet, men han antog att maten lagades på den moderna spishällen intill. Väggarna var vitmålade med hyllor av furu där olika kopparkärl förvarades. De glänste i solstrålarna som filtrerades genom de fluffiga vita tyllgardinerna. På golvet av gedigna furuplankor låg trasmattor i ljusa pastellfärger. Allt var rustikt, lantligt, rent och prydligt. På den rappade vita murkåpan över vedspisen fanns en spiselkrans fylld med porslin och ännu fler kopparföremål. Bordet var dukat med en vit linneduk och blåblommigt porslin. En behaglig doft av oxstek retade näsan och fick det att vattnas i munnen. Även på Petrus, noterade Johannes när han såg den bedjande blicken.
– Vad heter hunden? Han kanske också vill ha lite oxstek? frågade Gunborg där hon stod vid diskbänken och fyllde små skålar med vinbärsgelé och inlagd ättiksgurka.
– Petrus, svarade Johannes. Han skulle nog helst vilja ha hela steken för sig själv, den doftar underbart.
Gunborg gjorde i ordning ett fat med två skivor oxkött åt Petrus, innan hon satte en karott med ångande färskpotatis med klippt dill och stekfatet med det skivade oxköttet mitt på bordet. Johannes betraktade henne under tiden. De intensivt blå ögonen spanade över köksbordet för att se om något saknades. Håret var ljust, uppsatt i en fläta, men han kunde inte avgöra om det var äkta eller färgat. Gunborg var utan tvekan fortfarande vacker, trots att hon borde vara närmare sextiofem år med tanke på att Holger nämnt att de båda var pensionärer. Hon log, men leendet ville inte fästa, det flög över ansiktet och gömde sig i skuggan. Blicken var allvarlig.
Under tiden de åt berättade Holger om gården som gått i arv i flera generationer, men att det nu var slut med jordbruket, att de sålt av det mesta av marken. Efter honom och Gunborg fanns ingen som kunde eller ville ta över.
– Har ni inga barn som vill behålla gården? frågade Johannes.
Holger sträckte sig över bordet med blicken fäst på sin hustru och tog för sig ännu en portion utan att svara.
– Vår dotter Madeleine är inte intresserad. Vi träffas inte längre och hon hör inte av sig.
Ett tungt allvar vilade över Gunborgs ansikte.
– Vi har ett barnbarn, men hon är inte road av jordbruk. Tanja är sexton år. Hon har växt upp hos oss, bodde i annexet sista året, men flyttade för ett par månader sedan. Vad ska du göra på fängelset? frågade Gunborg.
Johannes blev förvånad över hennes hastiga byte av samtalsämne.
– Det handlar mest om att prata med internerna och finnas tillgänglig som medmänniska. Det är oerhört påfrestande att vara inlåst. De intagna har gott om tid för reflektion och kan ibland behöva lätta sitt samvete. Då kan en präst vara ett bättre alternativ än en psykolog. Visserligen har de möjlighet att få terapi, men det är frivilligt att delta och långt ifrån alla intagna tycker att det är bra.
– Hur kan det komma sig? undrade Gunborg. De borde väl ta alla tillfällen att få hjälp om det nu är en psykisk sjukdom som gör dem till våldtäktsmän eller pedofiler, för det är ju mest sådana som sitter på Skogomeanstalten, vad jag känner till.
– Ja, det är en specialanstalt för sexualförbrytare. Men vissa av internerna inser inte att de är sjuka och behöver vård, sa Johannes.
– Varför tänker du jobba där hela sommaren, Holger sa att du är pensionerad?
Johannes märkte att Gunborg var genuint intresserad. Även Holger verkade nyfiken. Oron hade lagt sig, åtminstone för stunden, ansiktsdragen slätats ut.
– Det blev för långtråkigt att vara pensionär, så när det här vikariatet dök upp tackade jag ja. Vi får se vad det leder till.
Det fanns ingen anledning att gå in på den egentliga orsaken. Tids nog kanske han lättade sitt hjärta. Men inte nu, och framför allt inte med människor han inte var närmare bekant med. Hans värdpar verkade dessutom ha nog med sina egna bekymmer.
Efter maten tog de med sig kaffet ut till bersån. Holger frågade Johannes om han ville ha ett glas konjak, men Johannes tackade nej, han skulle vara på Skogomeanstalten tidigt dagen därpå. Det var hans första dag på den nya arbetsplatsen och han var angelägen om att vara utvilad.
Holger hällde upp ett glas konjak åt sig själv som han långsamt smuttade på. Petrus, som ägnat sig åt att nosa runt i trädgården, låg nu och sov med huvudet på Johannes fötter. Inte någon gång under samtalet nämnde Holger eller Gunborg besöket som gjort dem så upprörda.
Det började bli kyligt i luften. Johannes såg på klockan, det var dags att dra sig tillbaka.

Annexet visade sig innehålla vardagsrum, sovrum, badrum och kök. En trappa ledde upp till en oinredd vind. Möblemanget var enkelt, men funktionellt. En bokhylla längs väggen i vardagsrummet, en soffgrupp runt ett bord av mahogny och en teve i ena hörnet. Väggarna var vitmålade och nästan helt kala. Tavlor och prydnader lyste med sin frånvaro. I sovrummet stod en säng med tillhörande sängbord, ett skrivbord och en enkel kontorsstol. Flickan som bott här tidigare hade inte satt någon större prägel på huset.
För Johannes del spelade det mindre roll. Annexet var hans tillfälliga bostad under tiden han arbetade på Skogomeanstalten. Under sommaren skulle han även passa på att utforska omgivningarna. Han kanske skulle skaffa sig ett hus på Hisingen? Närheten till hav och skärgård var lockande.
Han packade upp och hängde in kläderna i garderoben, kopplade in sin laptop och placerade den på skrivbordet. Skummade igenom de senaste nyhetshändelserna och gick igenom sin e-post. Det var mer av gammal vana, efter att han gått i pension för knappt ett halvår sedan var det tunnsått med mejl i inkorgen.
Han stängde av datorn och strök med fingrarna över det ådriga träet på det antika skrivbordet. Av ren nyfikenhet drog han ut lådorna för att se om det fanns någon signatur eller datering, när hans blick fastnade på tre brev adresserade till Holger Jakobsson. Under breven låg två fotografier. Det ena fotot visade två kvinnor som såg ut att vara mor och dotter. Den andra bilden borde vara ett porträtt av dottern. Dragen hos dem påminde om Holgers hustru Gunborg. Han vände på fotona. Där stod två namn, Madeleine och Tanja.
Det var alltså Holgers och Gunborgs dotter och dotterdotter. Han tänkte på Gunborgs reaktion när Holger nämnt att besökaren hälsat från Madeleine och frågat hur det var med Tanja. Varför hade de blivit så oroliga? Och varför hade föraren kört så fort och vårdslöst därifrån?
Han höll upp kuverten nära ögonen och studerade poststämplarna. Det senaste hade kommit för bara några dagar sedan. De var uppsprättade med brevkniv, av det fina snittet att döma. Varför låg det brev adresserade till Holger i annexets skrivbord tillsammans med två foton av dottern och barnbarnet? Hade han lagt breven där för att inte Gunborg skulle få syn på dem? De andra lådorna var ju tomma och det fanns inte så mycket som en penna eller ett papper på skrivbordet.
Några hundra meter bort lyste det från hans nya arbetsplats, Skogomeanstalten med plats för närmare tvåhundra interner. En av landets fyra anstalter för sexualförbrytare. Några av dem även mördare.